Erik hade åter igen övergivit oss för att åka iväg med familjen till Port Antonio helgen som var, men till skillnad från förra helgen hade även vi planer! Fredagen började lugnt då vi skulle upp tidigt på lördagen för att åka på skoltripp till Portland. Klockan ringde någon gång efter 5 och frukosten stod framme halv 6. Tanken var att vi skulle samlas mellan 6-halv 7 och bussen skulle avgå halv 7. Men vi är ju som sagt på Jamaica och det var inte mindre än damen från ISO (international students office) som kom försent, så att bussen rullade inte iväg förrän runt 7-tiden. Innan avfärden kom ju såklart de obligatoriska papprena man skulle fylla i: ett där ISO avsade sig ansvaret ifall vi skulle råka ut för någon olycka, dödfall mm. samt ett annat där vi fick skriva på att vi betalat för resan, dvs ett kvitto. Det första pappret skulle skrivas under med namn och datum och även skulle en vittnesunderskrift göras och då kom den underbara kommentaren av Petter “aha, då var vi gifta då Johan”. Kvittot som vi skrev på skulle dom ha tillbaka efter resan, men om man är på jamaica så kan vissa saker glömmas av. De ringer väl när som helst och ber om en kopia:)
Resan avgick som sagt runt 7-tiden och enligt Lorne (en av personerna från ISO) skulle resan till vårt första mål, Sommerset Falls, ta ca 45 minuter, men svensktid betyder det ca 2 timmar. När vi närmar oss Portland började det så klart att regna och när vi når Sommerset Falls ökar regnmängderna. Det serverades frukost till alla som inte hade ätit innan, vilket var alla utom vi och tack och lov för att vi hade ätit innan. Som ni kan se på två av bilderna bestod frukosten av jams i olika former, salt fish and ackee och lite annan grå sörja. Under tiden som det åts började det ösregna och vi trodde att vi skulle åka vidare då vi inte kunde åka båten till vattenfallet, som var tanken. Men nej, när tallrikarna var tomma hade regnet avtagit och Lorne frågade om det var någon som ville åka båt ändå. Vi var så klart på då vi hade betalat för att göra detta. Vi satte på oss badkläderna och begav oss upp till båtarna tillsammans med vår engelska granne och en annan amerikansk tjej. Vi åkte iväg i ca 2 minuter, men då vi närmade oss vattenfallet som man skulle åka under och in i en grotta vände styrman och sa att det var för högt vattentryck. Jahapp, det var det det. När vi kom i land avtog regnet mer, men vi begav oss ner igen för att vänta på uppehåll. Det var nu en annan grupp av vårat sällskap som skulle åka en båttur, vi följde med upp för att se om vi kunde få åka igen. När vi kommit upp stod vi och väntade, gruppen åkte iväg och det dröjde lång tid innan dom kom tillbaka. Alltså hade de fått åka in i grottan och stannat där för att kolla runt. Nu började mer folk från annat håll att strömma in till Sommerset Falls och vi ställde oss i kö efter några andra som ville åka båt. När det var vår tur, trodde vi, stod det ännu ett gäng före oss (varav några hade knött sig före) och det var styrmannen på båten som bestämde vem som skulle få åka. Han tog så klart det andra sällskapet och då protesterade vi. Men han påstod att vi redan hade åkt och körde iväg nästa gäng. Då blev vi snea och Elin, Johan och Petter med engelsmannen bestämmde sig för attt simmade in i grottan istället och dom tyckte att det var mer värt att simma in i grottan än att ta båten. Båten är säkert mer tillför alla jamaicaner som inte kan simma, vilket är dom flesta i detta landet. Inne i grottan fanns det några stora stenar att stå på och några små vattenfall att se. För att komma in och ut fick man simma eller ta båten igenom vattenfallet och från Martinas vy, vilket var på land då hon redan frös och inte ville simma i det kalla vattnet, såg man hur båtlassen kom efter att ha hört jamaicanerna skrika då de entrade vattenfallen. Båten kom åter tillbaka och nästa lass med turister skulle åka iväg. Martina stod fortfarande kvar på land och ville åka med, men när styrmannan hade packat båten och insett att det får plats en till, då vinka han in henne. Men humöret var inte det bästa och avböjde. Inte service-minded för fem öre, bara grinig och otrevlig. Nä, sånt slipper man gärna.
Tack vare regnet blev tidsplanen för resterande del-mål för skoltrippen försenad och nästa stopp på vägen skulle bli Charles Town. Alla packades in i bussen och ca 45 minuter senare kom vi in i en liten by. Här bor maronerna, afrikanska slavarna från förr som slogs sig fria och flydde upp i bergen, och tanken för oss här var att ta en hiketur upp i bergen för att beskåda hur detta folket levde förr. Vår guide var en lite smått förvirrad gubbe som sa till oss att vi skulle åka en bit längre på vägen för att komma till utgångs punkten där vandringen skulle börja. Vi blev informerade om att vandringen skulle ta 1 timma upp och 1 timma ner, men som ni nu säkert förtstått måste man räkna om detta i svensk tid vilket betyder att hela vandringen tog 4 timmar. Detta berodde på en del faktorer som skall återkommas till. Det hela startade med att vi skulle ta på oss våra vandringsskor, som vi hade blivit informerade om att ta med. Detta hade dock inte alla i sällskapet snappat upp, så en i sällskapet började gå i sina sandaler, som senare under vandringen gick sönder så hon fick gå barfota. Detta var en av faktorerna till den långa vandringen. Stigen som skulle ta oss upp började med att vi skulle gå över en liten flod, så dår fick vi ta av oss skorna igen, ta sig över och sedan sätta på sig dem igen. Som tur var var det ingen i sällskapet som ramlade i vattnet. Regnet började åter droppa ner från himlen och vi tog då fram våra paraply, som enligt guiden var onödigt att ta med sig. Under vandringen uppåt stannade vi på lite olika ställen där guiden skulle berätta något om som maronerna hade gjort eller om någon blomma eller något annat trevligt. Lite bild förklaringar: Orange blomma kallas Fire of the Forrest, gröna bladen för The wandering Jew, flaskorna på bordet för Bongo, bruna klumpar som hänger i träden är kakao, rosa blomman var en Ginger Lily och den bruna bollen som guiden håller i handen minns vi inte namnet på, men den används bla till att göra skålar och glas. Vandringen fortsatte och det gick långsammre och långsammare, guiden hade ett högt tempo och han hade lite svårt att stanna upp, vänat in alla innan han började förklara saker som fanns på vägen. De som gick längst bak kunde inte höra mycket. Den röda frukten som vi tog ner från trädet är det jamaicanska äpplet och det är meningen att de skall vara mörk röda för att vara goda. Inte samma som ett vanligt äpple, köttet är vitt och har en lite annan konsistens, smaken är ganska sur med en aning av sötma och i mitten finns en stor kärna. Röda blomman som vi sedan stötte på kallades för Shrimp flower, pga av att dess röda blommor ser ut som räkor. Vi kom tillslut upp till vårt mål, vilket var en gammal kaffefabrik som vi skulle gå runt i. Man kunde se var väggar och annat hade varit och den guidade turen tog bara längre och längre tid och gubben bara babblade på. Hungern började kännas för alla i sällskapet, speciellt för oss som inte hade ätit sedan frukost halv 6 på morgonen. Det var sagt att vi skulle få lunch när vi kom tillbaka ner. Vandringen neråt gick lite snabbare, men vi var ändå tvugna att vänta på kvinnan utan skor innan vi kunde åka tillbaka ner till byn. Väl i byn fick vi en uppvisning av dans och sång samtidigt som de bjöd på grå rotfruktsgägga i skålar gjorde av de bruna bollarna.
När väl maten var uppäten och uppvisningen var slut hade vi halkat efter mer i tidsplanen och vi hade två mål till att besöka; Frenchmans Cove och Boston Jerk Center. Klockan hade hunnit bli halv 6 och solen går ner efter 6, så vi trodde att vi skulle åka hem. Men nej, vi skulle till stranden, så det var bara att hoppa in i bussen och hänga på. När vi väl kom fram till stranden var det mörkt och hälften av sällskapet hade hunnit somna av utmattning. Lorne frågade om det var någon som ville ut och se stranden, han fick till svar NEJ. Så blev en toa-paus och sedan trodde vi åter att vi skulle hem, men nej, vi hade ju ett ställe till att besöka. Vi åkte till Bosten Jerk Center, alla ut, köpte mat och in igen. Nu skulle vi äntligen hem och klockan hade hunnit bli 8 på kvällen. Chauffören tog en annan väg hem som inte var den bästa, hål överallt, så blirm ånga tvärnitningar och svängar. Några timmar senare såg vi äntligen ljuset av Kingston och vi längtade hem. Vi kom till campus ungefär halv 11 och då skulle alla släppas av vid sina respektive korridorer och aquaduct flats låg så klart sist på listan. ÄNTLIGEN HEMMA!
Till råga på allt skulle även en kompis till Elin och Johan komma under lördagen och vi trodde att vi i varje fall skulle komma hem vid 6-tiden eller liknande, men ack så fel vi hade. Blev lång väntan för Christian på campus som inte hade fått sin resväska.
Nästa dag, söndag, blev det en tur till Liguanea för att inhandla kläder till Christian samt storhandla mat. Efter det begav vi oss till Lime Cay, för att sola och bada. Vi tog taxin ner till Port Royal, där vi fick vänta på båten som skulle ta oss ut till ön. Av erfarenhet sedan tidigare visste vi att man skulle sitta långt bak i båten för att inte få ont i rumpan av alla hopp i vågorna, då det blåste mycket dagen till ära. Det vi inte hade räknat med var att det inte var samma typ av båt som vi åkt med innan, utan en lite större modell med tak och fler säten. Vi satte oss längst bak och trodde vi var smarta, men icke! När vi kommit runt udden till öppet hav ser man hur stora vågor rullar fram och vi hade såklart tagit de sämsta platserna, som ni kan se på bilderna. Det började med lite skvätt i ansiktet, vilket var ganska skönt då det var varmt, men sedan när stora vågor kastades in mot oss var det inte lika skönt längre. Väl framme på ön var vi som suttit längst bak helt dyngsura medans de som suttit längre fram var torra. Martina kunde till och med vrida ur vattnet ur sitt klädesplagg. På ön hade alla turister flockats, många amerikaner och lyxbåtar. Vi lade oss till rätta inför sol och bad. När klockan närmade sig halv 6 var det dags för sista båtturen hem och vi var inte dom enda som ville hem då dessvärre, så båten blev nu knökad med folk. Inte nog med det så visste vi att de hade haft problem med motorn innan vi åkte till ön, så den lade av då vi kommit ut en bit på havet. Några minuter senare startade den som tur var och vi kunde åka hem vid solnedgången.
Erik kom sedan hem senare på kvällen med familjen.
Posted in Skola, Utflykter
) På vägen upp mot hotellet blev det en god glass och vid 5-tiden begav vi oss tillbaka till Kingston.
Recent Comments